Mgla, Valkyrja & Acrimonious

När något har blivit profanerat – alltså när ”alla” vet och ”kan” – då har magin kring ämnet slocknat. Det kan låta elitistiskt men samtidigt har det stor betydelse inom undergroundkulturen. Mgla kommer från Polen och gör sitt bästa för att inte hamna i mainstreamfloden av band som vill tänja på tillgänglighetens gränser. Glöm Spotify och andra digitala plattformar – köper du inte bandets musik är du i princip förlorad. Och det gör fansen. Vinylerna försvinner i rask takt vid merchendisebordet redan innan spelningen har börjat. Det blir så när band som Mgla förstår vikten av att inte vara som alla andra.

Mgla en fröjd för alla sinnen. Bandet döljer sig bakom svarta masker och även om tricket är busenkelt skänker det en mystik som tilltalar mig. De koreografiska utsvävningarna är dock inte många, utan sträcker sig till att basisten ShellShocked ibland vevar med sitt instrument. Men oj vilken pondus Mgla utstrålar. Maciej ”Darkside” Kowalski är en hejdlöst tajt trummis och har stenkoll på läget. När han fyller ut ”II” från mästerliga albumet ”Exercises in futility” (2015) med läckra marschtakter fattar man att black metal inte bara behöver vara höghastighetsrens för att nåla fast en publik. Det är detaljerna som är viktiga.

Startfältet innan Mgla spretar mellan hyggligt och riktigt bra. Grekiska Acrimonious måste ha fått gåshud när det vankades spelningar i Skandinavien. Tänk att få lira black metal i den del av världen där myterna kring dess ursprung duggar tätt. Acrimonious golvar dock inte fullt ut. Det är så lätt att glömma att det krävs lika mycket krut i instrumenten som vilken annan musik som helst för att black metal ska låta bra. Acrimonious gör bara hälften rätt under sin halvtimme på scen.

Svenska Valkyrja har dock mer koll på läget. Med läckra passningar till både Watain och Iron Maiden får bandet till en ohelig mix av dräpande black metal och gitarrslingor att dö för. Trycket är bitvis förlamande bra och jag gillar när vackra detaljer får sprida ut sig i den annars sotsvarta ljudbilden. Även scenshowen är genrekorrekt. Lortigt och bastant – två fina rätt i mitt protokoll.

Senaste recensionerna