Magic Pie

Det brukar ofta talas om "den svåra tredje skivan". Men då det gäller norska progkungarna Magic Pie handlar det snarare om den svåra andra skivan. För hur följer man upp en sådan monsterdebut som "Motions of desire" (2005)?

Liksom på skivan före öppnar Magic Pie med ett jätteepos, den här gången slående på stortrumman så till den grad att femdelade "Circus of life" sväljer två och en halv sida av denna dubbelvinyl. Här snackar vi rockresa från mjukaste mjukt till shreddigaste hårt. Huvuddelen, 22 minuter långa "Trick of the mind", är bandets mesta prog metal, komplett med Uriah Heep-körer och en vink till "Change"-riffet från förra albumet. Underdelen "Freakshow" är en fest i riff och solon, "What if..." visar sångaren Allan Olsen på styva linan, bara för att höra Gilbert Marshall ansluta sig lagom till riktigt vacker duett. Slutet "The clown" är Pink Floyd med extra snabba gitarrsolon. Summa summarum: "Circus of life", som släpptes 2007, når i slutändan upp till samma nivåer som fjolårsskivans mästerverk "Change". Nästan.

Albumets mest kända låt är ändå den betydligt kortare (endast nio minuter!) "Pointless masquerade", en riff- och soloorgie med Gentle Giant/Spock’s Beard-körer inslängda. Ett piggt sätt att återföda lyssnarens intresse efter mastodontiska "Circus of life" samt en självklar låt på snart sagt varenda konsert bandet genomfört sedan skivans släpp för tio år sedan. Särskilt låtens slut är obetalbart, där körerna växer sig allt starkare samtidigt som gitarristen/låtskrivaren Kim Stenberg solar alltmer intensivt mot en obrutet tillförlitlig fond av Lars Petter Holstad (bas) och Jan T Johannessen (trummor). ”Pointless masquerade” blev för övrigt Allan Olsens sista mandomsprov med bandet; inför nästa album lämnade han bandet och ersattes av Eirikur Hauksson (Artch).

Jag kan inte avsluta denna recension utan att nämna omslaget, som likt föregångaren "Motions of desire" gör sig ohyggligt mycket bättre på lp:ns storformat än på plutt-cd:n. Mot en smakfullt vit ram lutar sig den vackra flower power-målningen, en gång skapad av Kim Stenbergs mamma. Emellertid borde omslaget varit dubbelt, med alla de texter och credits som en gång medföljde cd-skivan. Denna brist snor närapå skivan på en betygspoäng, men när allt kommer kring når Magic Pie upp till förra albumets superstandard. Nästan.

Senaste recensionerna