Saxon

Hur recenserar man ett band som alltid är bra på scen? För så är det med Saxon. Trots att albumen skiftar i kvalité har jag aldrig varit på en dålig Saxonspelning. Okej, allt är inte lika monumentalt som ”Killing ground”-turnén 2001, då jag fick uppleva den oerhörda ”In the court of the crimson king”, men i övrigt har det alltid varit toppen. Så hur gör man? Börjar man med att peka på den spelglädje som spritter om de fem gubbarna? Nja, det gör man ju i varenda recension. Eller hyllar man bandet för dess utsökta sätt att lägga upp en konsert, som nu med öppningen ”Battering ram”/”Heavy metal thunder”; hur bandet alltid vet att klämma in tokklassiker (”Strong arm of the law”, ”20.000 feet”) så fort det riskerar bli för mycket av det mer okända? Nä, det kan man ju säga om varenda Saxongig. Kanske att man beskriver hur imponerad man blir av att basisten Nibbs Carter håller sig så hysteriskt aktiv, hela konserten igenom, att Nigel Glockler lyckas trumma så hårt och intensivt trots tämligen färska hälsoproblem, eller att Biff Byfords pipa närmast blivit starkare med åren? Nej, jag går bet. Jag klarar inte att recensera en Saxonkonsert.

Senaste recensionerna