Deep Purple

Ingen annan skiva har gjort mig så besviken som ”Slaves and masters”. Den explosion som alltid har varit Deep Purple var här ersatt av en strömlinjeformad b-kopia på Joe Lynn Turner-erans Rainbow. Forne krutdurken Ian Paice kunde lika gärna ha varit ersatt av en trummaskin. Enda låten som lät Deep Purple, ”Fire in the basement”, kändes som ett misslyckat försök att upprepa ”Wring that neck” eller ”Lazy”.

23 år senare är saken delvis en annan. ”Fire in the basement” svänger gôtt och innehåller coola Ritchie Blackmore- och Jon Lord-solon. Den kompakta käftsmällen ”The cut runs deep” övertygar också stort, liksom kvasiepiska slutnumret ”Wicked ways”. 

Men i övrigt… ”Truth hurts” är en fattigmans-”Perfect strangers” som inte kommer någon vart. ”Breakfast in bed” lyckas inte förädla sina bluesrockiga ambitioner. Bryan Adams-pastischen ”Love conquers all” når knappt målområdet, och übersåsiga ”Fortuneteller” måste vara gruppens sämsta låt någonsin. ”Slaves and masters” förblir legendarernas bottennapp.

Senaste recensionerna