”Devil’s daughter”! Jag minns hur paff man blev när året hette 1996 och man förstod att Uriah Heep öppnade sitt nya livealbum med den alldeles för undanskuffade pärlan. Och vilken version de gör. Denna fantastiskt sprittande hårdrocklåt, med sitt nästan barnsligt lekfulla instrumentalparti, är ju gjord för livescenen.
Till plusen hör en smäktande, drypande version av ”Circle of hands” liksom en svintung ”Gypsy” inklusive Phil Lanzons störtsköna ensamsolo på orgel. De eviga slutnumren ”Lady in black” och ”Easy livin’” klingar dock slentrian, redan här.
I slutändan bär ”Spellbinder” det eviga aber som sänker varje enkellivealbum, nämligen att det är just ett enkelalbum och därför aldrig kan återskapa den kompletta livekänslan. Man vet att det finns mer, man vill ha mer och man känner sig snuvad på godiset. Det kan inte de två hyggliga studiolåtarna kompensera. Sedan kan man undra varför Malcolm Dome i sin häftestext påstår att trummisen Lee Kerslake var grundarmedlem.
28/2 2018 ”Jag fattar inte frågan! Låtarna är ju mina låtar, oavsett om de spelats in av Porcupine Tree eller ...
27/2 2018 Det var länge sedan något nytt svenskt band tilltalande mig på det sätt Eleine gör. Mycket som komme...
26/2 2018 Accept har hittat en trygg vrå i metalvärlden i och med att de tog in Mark Tornillo på sång och skiv...
12/1 2018 Albumet "News of the world" gavs ut i ett vägskäl för Queen. Borta var gårdagens bombasm à la "March...
9/1 2018 I småländska Sävsjö bildades tidigt under 2016 detta melodiska hårdrocksband med folkinfluenser och ...
9/1 2018 Från Slagelse i Danmark kommer heavy metal-kvartetten som påbörjade inspelningarna av denna albumdeb...