Uriah Heep

”Devil’s daughter”! Jag minns hur paff man blev när året hette 1996 och man förstod att Uriah Heep öppnade sitt nya livealbum med den alldeles för undanskuffade pärlan. Och vilken version de gör. Denna fantastiskt sprittande hårdrocklåt, med sitt nästan barnsligt lekfulla instrumentalparti, är ju gjord för livescenen.

Till plusen hör en smäktande, drypande version av ”Circle of hands” liksom en svintung ”Gypsy” inklusive Phil Lanzons störtsköna ensamsolo på orgel. De eviga slutnumren ”Lady in black” och ”Easy livin’” klingar dock slentrian, redan här.

I slutändan bär ”Spellbinder” det eviga aber som sänker varje enkellivealbum, nämligen att det är just ett enkelalbum och därför aldrig kan återskapa den kompletta livekänslan. Man vet att det finns mer, man vill ha mer och man känner sig snuvad på godiset. Det kan inte de två hyggliga studiolåtarna kompensera. Sedan kan man undra varför Malcolm Dome i sin häftestext påstår att trummisen Lee Kerslake var grundarmedlem.

Senaste recensionerna