20 april 2015

AC/DC

17 april 2015

Coachella Valley Music And Arts Festival, Indio Kalifornien
07

Jag kan lugnt erkänna att inte fanken blir jag ”Thunderstruck” av AC/DC:s uppträdande på Coachella Valley Music And Arts Festival i Indio i Kalifornien. Redan under ”Black ice”-turnén kändes bandet lite oinspirerande, men efter sex års frånvaro finns det tyvärr en hel del ytterligare att anmärka på när AC/DC är tillbaka på scen för första gången sedan 2008.

 

Det brukar sägas att gå och kolla på AC/DC är lite vinst varje gång, men redan i inledande ”Hell Ain’t A Bad Place To Be” får man en lite diskret olustig känsla inombords att så inte ska bli fallet denna gång. Att Malcolm Young inte längre klarar av att kompa gitarr på grund av sjukdom, det visste vi ju alla. På Coachella verkade det dock som övriga gubbar också har drabbats av demens då denna klassiker är lika mycket en lämplig öppningslåt som till exempel ”The trooper” är för Iron Maiden och ”Cold gin” är för Kiss.

 

När det gäller setlistan i övrigt presenteras inga överraskningar förutom helt malplacerad ”Hell ain’t a place to be” som öppningslåt och att sega ”The Jack” tack och lov har bytts ut mot ”High voltage” inför andra giget på Coachella. Ett smart drag då ”The Jack” inte direkt är en låt som får en ung och redan uttråkad publik att hoppa och studsa direkt.

 

”Have a drink of me” var det närmaste en ”obskyr” låt från arkivet bandet orkar med. Glädjande är dock att de tar sitt förnuft till fånga och tar tidlösa ”Sin City” till nåder för första gången sedan 2001. Den låten skojar man inte bort.

 

På den gamla goda tiden ändrades setlistan lite från gig till gig. Inför varje turné bakades det också in några frestelser från det förflutna som inte lirats på en herrans massa år. Det är ju det vi närmast sörjande vill se mer av. Numera lyser sällan spelade skapelser med sin frånvaro då setlistan förblir den samma under hela turnén.

 

AC/DC handlar bara om det förflutna. Nya låtar fnyser man nästan åt. Ofta innan man ens hört dem. Ända sedan ”Fly of the wall” släpptes 1985 har alla nya låtar som bandet lirat live känts som en perfekt ursäkt för att gå och bajsa eller få i sig lite onyttig bukfylla borta bland matknallarna. Låtarna från sunkiga ”Rock or bust” är definitivt inget undantag även om ”Baptism by fire” överraskande är den låt som funkar bäst av det tre nya spåren. De tre nya alsterna kunde dock gärna ha skippats helt och hållet då bandet har en sådan låtskatt att välja och vraka ifrån. Dessutom brukar låtar från föregående platta ignoreras helt. Bara det som ett tydligt tecken på att inte ens bandet själva har något större förtroende för dem. På den här turnén överlevde ”Rock ’n’ roll train”, men egentligen är inte ens det någon överraskning då ”Black ice”-låten är en av få bitar som bandet skrivit sedan ”Flick of the switch” som faktiskt står sig väl gentemot de gamla godingarna.

 

Visuellt finns det inget att klaga på. Med är som vanligt bronsklockan i ”Hells bells”, den upplåsbara dockan i ”Whole lotta Rosie” och kanonerna i avslutande ”For those about to rock”. I AC/DC:s fall är dock det visuella bara ett komplement till det musikaliska från fem jeansklädda gubbar och när det inte lyfter i det departementet känns det visuella rätt ointressant. Man har ju liksom sett det där förr.

 

För just de som sett AC/DC ett antal gånger under årens lopp märks dock andra faktorer som gör ett troget fans både orolig och frustrerad. Bandet har blivit för trötta och oengagerade och det är där skon klämmer när det gäller AC/DC årgång 2015 och inte den förutsägbara låtlistan per se.

Det märktes redan innan öppningslåten då bandet helt enkelt bara lufsade in på scenen och satte i gång utan ett fräckt intro som ackompanjemang. Och med helt fel låt ovan på eländet. Det tar sedan hela sex låtar innan Angus Youngs mössa ramlar av. Förr brukade den åka all världens väg redan efter några sekunder för att sedan bli upplockad av en desperat roddare som om hans liv hängde på det. Under Coachella krävs det ett brutalt Angusvrål i slutet på ”Dirty deeds done dirt cheap” för att mössan ska åka av skalpen och sedan får gitarristen själv sparka bort skiten till roddaren som motvilligt plockar upp den.

 

För första gången någonsin vad jag kan erinra mig väljer Angus att strunta i att sjunga med i refrängen i just ”Dirty deeds done dirt cheap”. Vad i helsike! Strippshowen är skippad. Det tar väl för mycket tid och kanske hade det varit jobbigt för stollen att ta av sig kläderna på egen hand. Bättre att spara på energin inför galenskaperna i slutet av ”Let there be rock” då gitarristen måste löpa ut till ett podium ute bland publiken där alla möjliga och omöjliga rörelser måste utövas som lätt tar på krafterna om man fyllt 60 bast.

 

Brian Johnson är som vanligt på gott humör, men inte ens han orkar få i gång de ointresserade ungdomarna. Ett par plågade ”kom igen nu då för fasen” är allt han mäktar med. Den ungdomliga publiken är så oengagerade att sångaren inte ens lyfter hövligt och obligatoriskt på hatten för att hälsa besökarna välkomna. Bara en sådan sak liksom.

 

Rytmsektionen är solid, men konstigt vore ju annat då allt som krävs av dessa tre gossar är att hålla takten och för kompgitarristen och basisten att gå fram och tillbaka några gånger mellan högtalare och mikrofoner under showens gång och till exempel grymta ”oi oi oi”. Rent allmänt känns det som om bandet fattas en växel. Till och med Angus legendariska Chuck Berry-steg ser lite långsamma ut.

 

Man kan lugnt konstatera att australiensarna har en relativt long way to the top om de ska lyckas få skutan på rätt köl igen. Frågan är om bandet hinner finslipa detaljerna eller om de ens har mer att ge innan ”Rock or bust”-turnén drar i gång i Arnhem i Nederländerna den 5 maj.

 

Jag har en olustig känsla av att varken setlista eller uppträdande kommer att förändras något nämnvärt till världspremiären. Det hade inte varit AC/DC annars, på gott och ont. Som naiv, men trogen hårdrockare sedan barndomen hoppas man ändå att man är helt ute och cyklar när det gäller bandets kompetens och framtid. Man vill ju minnas bandet som ett av världens bästa liveband genom tiderna och inte som en nostalgiakt som måste hjälpas av scenen.

 

Kanske är det bara så att man måste erkänna att tiden till slut har hunnit ikapp AC/DC och åldern har tagit ut sin rätt. Fatta mig inte fel nu och tro att det suger bara för att jag sitter här och bölar. AC/DC är alltid ett jäkligt bra liveband, men för Guds skull sänk förväntningsribban åtminstone ett par hack. Annars kommer ni att bli ruggigt besvikna i Stockholm på Friends Arena den 19 juli och då har jag ju inte ens nämnt ljudet ni tvingas lida med i dagens Sverige.

 

Senaste recensionerna

Deep Purple

06

14/11 2017   Deep Purple drar fullt hus i Köpenhamn, precis på samma vis de fyllde Liseberg till bristningsgränse...

Alice Cooper

07

14/11 2017   Det är fascinerande att Alice Cooper orkar jobba i det tempo han gör fortfarande. Skräckrockaren, so...

Michael Schenker Fest

08

6/11 2017   Michael Schenker Fest på Sweden Rock Festival 2016 blev lite av ett spektakel. Det var i alla fall l...

Exciter

08

2/11 2017   Att Exciters första besök någonsin i Finland var välkommet råder det inga tvivel om. När det närmade...

Rian

06

11/10 2017   Tyska Rain med Michael Borrmann bakom mikrofonen? Nej, men däremot den svenska debutanten Rian. Sång...

Paradise Lost, Vampire, Pallbearer, Antichrist

08

11/10 2017   Antichrist klipper till med en salig blandning av death- och thrash på arenans mindre scen. Jag visk...

Dead And Living

07

11/10 2017   Tioårsjubileum kräver sin inramning. Scalateaterns trygga miljö påminner kanske inte direkt om ett D...

Sisters Of Mercy

05

13/9 2017   Efter fem, sex låtar säger sångaren Andrew Eldritch till ljudteknikern att göra något åt ljudet. Det...

Bläddra bland recensioner

Album1143 st

Rian   Out of the darkness   11/10 2017 Roger Waters   Is this the life we really want?   30/5 2017 Mindlane   Unspoken silence   3/2 2017 Iron Reagan   Crossover ministry   3/2 2017 Disperse   Foreword   3/2 2017

Avdammat233 st

Lillian Axe   Love + war   30/5 2017 Magic Pie   The suffering joy   4/5 2017 Magic Pie   Circus of life   4/5 2017 Magic Pie   Motions of desire   4/5 2017 Pestilence   Reflections of the mind   31/10 2016

Böcker24 st

Bernie Marsden   Where’s my guitar? On the tour bus with the snakeman   30/5 2017 Joel McIver   The complete history of Black Sabbath: what evil lurks   29/11 2016 Brian May med Steve Bradley   Brian May’s Red Special – the story of the home-made guitar that rocked Queen and the world   9/3 2015 Mikko Mattila   Isten Fanzine: don’t break the ghost   1/3 2015 Ken Sharp med Paul Stanley och Gene Simmons   Inget att förlora – historien om Kiss 1972-1975   11/8 2014

Demo37 st

Woe   Fuck your mental health   25/9 2012 Alloy   The path so frequently trodden   18/9 2012 Majestic Dimension   Demo 2011   28/10 2011 Fredrik Pihl   Silhouettes   4/5 2011 Andreas Grimell   May the bridges I burn light my way   8/4 2011

DVD74 st

Toto   Live at Montreux 1991   29/11 2016 Saxon   Let me feel your power   31/10 2016 Deep Purple   Live at The Nec   31/10 2016 Ayreon   The theater equation   27/5 2016 Neal Morse Band & Haken   Morsefest 2014 – testimony and one live featuring Mike Portnoy   9/9 2015

EP1 st

Ølten   Ølten   29/8 2013

Live288 st

Deep Purple     14/11 2017 Alice Cooper     14/11 2017 Michael Schenker Fest   3 november 2017   6/11 2017 Exciter     2/11 2017 Paradise Lost, Vampire, Pallbearer, Antichrist   Metal Club, Karlstad   11/10 2017

Återsläpp8 st

Salty Dog   Every dog has it’s day   3/2 2017 Nymphs   Nymphs   3/2 2017 Orphaned Land   El norra alila   29/11 2016 Orphaned Land   Sahara   29/11 2016 Mayday   Revenge   29/11 2016
Stäng

Sök

Sök Sweden Rock

 

Vi använder cookies