Steven Wilson

”Jag fattar inte frågan! Låtarna är ju mina låtar, oavsett om de spelats in av Porcupine Tree eller av mitt soloband.”

Steven Wilson har en poäng när jag intervjuar honom i en av Cirkus loger ett par timmar före konserten. Men det är onekligen rätt ballt att Wilson alltmer börjat inkorporera låtar från sin tidigare karriär i Porcupine Tree. Dessa låtar blir otvetydigt stora höjdpunkter under setet, däribland ”Heartattack in a lay by” och ”The creator has a master-tape” (bägge från ”In absentia”, 2002) och i synnerhet melankolins mästerverk, känslostormen ”Arriving somewhere but not here” från ”Deadwing”, 2005. Men Wilson pratar ironiskt från scenen om att ”all musik var bäst förr”, och helt klart vill han fokusera på senaste albumet ”To the bone” (2017). Här får han publiken på fötterna till discodängan ”Permenating” (Steven har inte bara lyssnat på prog och Cure under sitt liv, utan även på Bee Gees och Donna Summer), här övertygar han med ”People who eat darkness” och här överrumplar han med ”Detonation”.

Bakom sig har britten ett helgjutet band, vars främsta blickfång utgörs av Nick Beggs, fantombasisten som slog igenom i Kajagoogoo och som i dag behärskar det märkliga basinstrumentet Chapman Stick lika löst och ledigt som en vanlig elektrisk basgitarr. Övriga musikanter hamnar lätt i skymundan bakom de två mest visuella figurerna, men keyboardisten Adam Holzmans majestätiska mattor bidrar väldigt till helheten medan nykomlingarna Craig Blundell (trummor, även i Kino) och Alex Hutchings (gitarr) visar sig fylla ut föregångarnas jättetofflor förtjänstfullt.

Apropå visuellt, så är en Steven Wilson-konsert alltid något för ögat såväl som för örat. Emellanåt dras en flortunn ridå fram framför bandet, vilket möjliggör för Wilson att stundom sjunga duett med icke-närvarande sångerskan Ninet Tayeb. Vid andra tillfällen visas suggestiva filmer, vilka ger begreppet ”musikvideo” en helt ny innebörd av elegans och beröring. I slutnumret ”The raven that refused to sing” känner jag hur ögonen tåras, såväl av musiken som av den tragiskt berörande, animerade filmen om en ensam gammal man, som tänker tillbaka på den älskade syster han en gång hade. Burr...

Fotnot: på konserten är det strikt fotoförbud, därav ingen bild.

Senaste recensionerna