Eleine

Det var länge sedan något nytt svenskt band tilltalande mig på det sätt Eleine gör. Mycket som kommer är så klart bra men det är sällan något känns så unikt och nyskapande som detta. Lite lustigt känns det ändå eftersom jag inte alls lyssnar på symfonisk metal med kvinnlig sång annars. Men Eleine träffar rätt, levererar tyngd, nerv och variation och framförandet är klanderfritt.

Det har peppats ordentligt med inbjudningar och annonsering inför releasefesten av Eleines andra skiva "Until the end". Det lönar sig för The Tivoli i Helsingborg är i princip fullt och stämningen är hög, näst intill otålig innan konserten startar. Den tekniska missen initialt där varken Rikard Ekbergs gitarr eller sång går ut i högtalarna förtar dock smockan inledningen annars hade blivit. Det löser sig snabbt och inledande "Story untold" låter fantastiskt bra när allt är påslaget. Eleine lyckas verkligen balansera starka melodier och finess mot refränger som fastnar. Publiken är med på notera, så pass att melodin gastas vidare efter att låten är slut. Sådant händer ju knappt för stora etablerade band i dag, inte spontant efter första låten i alla fall.

Även det estetiska runt bandet är genomtänkt och gör sitt till. Sångerskan Madeleine "Eleine" Liljestams närvaro och uttryck var det jag fastnade för första gången jag såg Eleine öppna för WASP. Här har hon tagit det ytterligare ett steg, det hela är elegant och känsloladdat och tillför ytterligare en dimension till upplevelsen. Och nu när ljudet är anpassat till fullo för Eleine låter det fantastiskt. Madeleines klara röst mixas fint med resten av ljudväggen och det låter maffigt.

Senaste singeln "Sanity" tas också emot med jubel. Den är okomplicerad och rakt fram och fungerar väldigt bra live, men är inte den mest spännande från skivan. Detta är dock långt från standard denna kväll, det som sticker ut med Eleines framträdande här är dynamiken i både musik och låtlista. Steget mellan tunga "From the grave" till delikat vackra "Whisper my child" är stort men låtarna flyter ihop fint. Oavsett intensiteten i låtarna lyckas Eleine behålla samma känsla, bara för att tempot går ner tappar musiken inte nerv och känsla, snarare tvärt om.

Det som imponerar mest är att Eleine spelar hela ”Until the end” från början till slut. I dessa digitala tider känns det ovanligt att band ens har spelat de låtar som landar på skivan tillsammans, än mindre kan framföra allt live. I och med detta längtar jag till slutet av konserten, inte för att vill att det ska vara över utan för att de sista låtarna på skivan, "Another rite" och "Hell moon (we shall never die)", är favoriterna. Den andra av de två släpptes som singel under hösten så att den spelas är naturligt. "Another rite" är lite udda och kanske inte den första som skulle väljas under andra omständigheter. De låtar jag har som favorit brukar sällan landa i liveseten. Därför är det extra kul att precis allt spelas.

Efter en kort paus och lite trugande efter publikrespons kommer Eleine tillbaka med två ytterligare två låtar. ”Break take live” är först ut med Madeleine klädd i guldfärgade vingar. Hennes svepande rörelser tillsammans med rök och ljus är mycket effektfullt och trollbinder publiken. Även ”Death incarnate” från första skivan, den enda därifrån, tas emot väl och avslutar spelningen på ett bra sätt. Det känns ändå skillnad mellan de gamla och nya låtarna. Eleine har helt klart klättrat uppåt rejält sedan ”Eleine” släpptes 2015. Låtskrivande, variation, känsla och utförande, allt har gått rakt upp för bandet. Det är verkligen ingen oförtjänt respons Eleine får. Hårt arbete lönar sig, här är beviset för det.

Senaste recensionerna