Queen & Adam Lambert

 Jag upphör aldrig att förvånas över Queens musik. Förbluffande variation från disco till pop till ballader till metal. Snart sagt varenda låt griper tag om själen, och framförandet är helt enkelt felfritt. På något sätt lyckas herrarna Brian May och Roger Taylor balansera mellan perfektion och beröring på ett sätt få andra musiker förmår. Detta vare sig man framför sina egna verk såsom "Hammer to fall", "Tie Your mother down", "Radio Gaga" eller "I’m in love with my car", eller om det är de bortflugna kollegorna John Deacons eller Freddie Mercurys arv man förvaltar. I amerikanen Adam Lambert har man dessutom hittat helt rätt språkrör för den flamboyanta musiken. Helt rätt dos scenägarflashighet, ständigt i djupaste respekt för Mercury. Lambert flänger omkring överallt på scenen, och det gör även May som placerar sig längst ut på catwalken för en gripande "Love of my life".

Showen sedan. Monstret Frank från omslaget till 40-årsjubilerande albumet "News of the world" lyfter en gigantisk rännstenslucka, musikerna blottas till det så välbekanta trumintrot i "We will rock you", och så är man iväg. Bilder och projektioner flashar över scenen, men aldrig så det tar över helt. Ett Frank-huvud dyker upp ur scengolvet för "Killer queen", Lambert cyklar omkring i "Bicycle race", astrofysikern May lyfter mot taket i "Lost horizon" och alla tre trängs på catwalken i "Under pressure". Mot slutet dyker även saligt avsomnade Freddie själv på duken.

För mig blir ändå höjdpunkten samma som på Sweden Rock Festival i förfjol. Nämligen när Roger Taylor lämnar trumsetet för att med sin ljusa, innerliga stämma framföra sin alldeles egna "A kind of magic". Låten med pophistoriens bästa gitarrsolo blir närapå ännu bättre än när Mercury sjöng den. Eller nu kanske jag svor i kyrkan?

Foto: Magnus Rouden

Senaste recensionerna