Paradise Lost, Vampire, Pallbearer, Antichrist

Antichrist klipper till med en salig blandning av death- och thrash på arenans mindre scen. Jag viskar ”kul att de bokade Venom” till min polare och får kvällens flin till svar. Men faktum är att de inte så lite påminner om de brittiska innovatörerna. Kanske inte så mycket musikaliskt men det finns en naivitet hos Antichrist som är ytterst läcker. Låtarna rivs av i ett rasande tempo och även om jag inledningsvis var beredd att avvisa Antichrist som posörer får Växjöbandet över mig på sin sida. En arbetsseger draperad i nit- och patronbälten och blixtrande hård metal.

Amerikanska Pallbearer kommer från Little Rock i Arkansas och har koll på läget. Inte en ton ramlar utanför sin position och låtarna är långa rackare som hela tiden får nytt syre av ett meckigt taktbyte. Mastodon är genrekollegor men Pallbearer tar gärna en extra sväng ut i doomstratosfären i stället för att knyta ihop säcken i rimlig tid. Långa låtar som liksom ett extra allt-meal lämnar dig proppmätt men samtidigt sugen på mer. Jag lägger snabbt till Pallbearer i listan på band att fördjupa mig i.

Paradise Lost har svängt som en pendel under sin 29-åriga karriär. Ena stunden avgrundstunga för att i nästa ta rygg på Depeche Mode och under senare år bli hårda igen. Jag älskar överraskningsmomentet i deras gestaltning och setlistan bjuder på smakprov från näst intill alla av bandets skepnader. Men det börjar knaggigt. ”Fearless sky” från senaste albumet ”Medusa” må vara en knäckande stund på platta, men långt ifrån en bra konsertöppnare. Det tar en stund innan doomvagnen får styrfart och kan hålla sig till kompassen, men när väl Paradise Lost får upp ångan kan inget stoppa dem.

De ser så coola ut. Nick Holmes är en medelålders lustigkurre med en enorm känsla för hur man navigerar mellan granit och bomull. Till vänster om honom drar nyfriserade Greg Mackintosh ett stort lass med sina patenterade gitarrslingor, som han snyggt väver samman med toner med en betydligt stabbigare dna. ”One second” reser sig som en pelare i mörkret, ”Tragic idol” släcker ned ytterligare ett snäpp och när ”The longest winter” tar fart låter Paradise Lost som världsmästare i sin genre. Magiskt bra.

Strax efter midnattstimmen flaxar death metal-bandet Vampire från Göteborg in på lilla scenen och dundrar till med den fräckaste midnattsballett jag sett på länge. Yvigheten är konstant hos sångaren Lars ”Hand of Doom” Martinsson och trängseln mellan bandmedlemmarna ökar intensiteten i Vampires show. Det senaste albumet ”With primeval force” är ett monster och mitt första möte med bandet blir omtumlande.

Senaste recensionerna