Roger Waters

Tickande klockor panorerar mellan högtalarna, oroväckande röster talar i alla riktningar. Känns det igen? Jovisst skickas tankarna obönhörligen till Pink Floyd när legendarernas forne basist/sångare/visionär Roger Waters släpper ny rockskiva för första gången på 23 år. Så fortsätter det också. Öppningsspåret ”Deja vu” påminner om ”Pigs on the wing” (från ”Animals” 1977), ”Picture that” låter som en parafras på ”One of these days” (”Meddle” 1971), ”Broken bones” skvallrar om ”Mother” (”The wall” 1979) medan ”Smell the roses” är en grooverocker i samma anda som ”Have a cigar” (”Wish you were here” 1975). De mest uppseendeväckande skillnaderna mot Pink Floyd är väl att Waters innerligt bräckliga röst inte ställs mot en skönsjungande David Gilmour och att albumets gitarrsolon är lätträknade.

Är alltså ”Is this the life we really want?” en kopia på moderskeppet? Nej, det kan man inte påstå. Mycket liknar snarare Waters tidigare soloalbum, inte minst storverket ”Amused to death” (1994). Gång efter annan hörs de för Waters så typiska kontrasterna mellan å ena sidan lågmälda, nästan viskande verser och å andra sidan full pompa och ståt i refrängerna. Allt avslutat med ”Wait for her”, ”Oceans apart” och ”Part of me died” i majestätisk svit. Spontana favoritstycken blir nämnda ”Picture that” (fläskig tungrock med Ultravoxsyntar) samt ”Bird in a gale”, vilken bryter in oväntat och förnimmer hård filmmusik med olycksbådande klaviatur. Inte olik Pink Floyds ”Dogs”, förresten. Eventuellt kan man beklaga att Waters efter dessa 23 år inte kommit på fler nya, friska grepp. Men bra musik är bra musik, och tack vare god variation blir ”Is this the life we really want?” Roger Waters bästa album sedan ”The wall”, tillika med all sannolikhet ett av årets tio starkaste släpp.

Texterna? Givetvis mörka och cyniska. Ettrigt bitska uppgörelser med den planet där vi lever; i flera fall illa förtäckt riktade mot en viss nyutsedd världshärskare. 

Senaste recensionerna