Memoriam

Det är förmodligen mer sannolikt att du på Roadburn får se ett ekologiskt medvetet black metal-influerat industriband från Brooklyn som dyrkar naturen än att du får se ett band som spelar death metal i den gamla skolan. Memoriam är därmed ett rätt udda inslag på festivalen. Dock uppskattat då uppslutningen framför stora scenen är god och publiken stannar kvar under hela konserten.

Frank Healy ser sådär otrendig ut som bara en engelsk death metal-basist kan göra, men han lägger en rejält stabil mullermatta för de andra att stå på. Gitarristen Scott Fairfax är lyckligtvis fullt upptagen med att kötta, så vi behöver inte höra honom försöka stajla lika mycket här som på det hyfsat färska albumet "For the fallen". Karl Willetts är givetvis så pondusfylld som bara en veteran med fullvuxen growlkapacitet kan vara. Den ende som inte riktigt sköter sig är trummisen Andrew Whale. Visserligen gillar jag den avskalade spelstilen, men det svajar rätt rejält i tempo och taktkänsla när det spelas mellantempo.

På duken bakom bandet rullar givetvis gamla svartvita krigsfilmer, vilket skapar en passande inramning.

Att bandet river av ”Powder burns” med Karls och Andrews gamla band Bolt Thrower kommer inte som en överraskning. Att Fran Healys förflutna däremot får representeras av ”The captive” med Sacrilege är mer otippat. Utan Sacrilege, ingen death metal, konstaterar Karl valet av låt.

Senaste recensionerna