Magma

Detta klassiska franska band spelade på Roadburn för bara tre år sedan, men det snara återbesöket motiveras med att man denna gång koncentrerar sig kring bandets mest omtalade album ”Mëkanïk dëstruktiw kömmandöh”.

Musikaliskt är det häpnadsväckande skickligt. Starke mannen Christian Vander har full kontroll från sin plats bakom batteriet och det är ett tajt framförande, om än inte explosivt. Det är svårt att ta blicken från honom när han trollar fram rytmerna. Att beskriva bandets minst sagt genreöverskridande musik är omöjligt, här blandas verkligen allt.

Jag har bara ett problem: sången. Eller kanske framförallt språket. Nu har ju Magma använt sig av sitt eget påhittade språk ”kobaïan” i mer än 40 år, så det har onekligen fungerat bra för dem och det vore dumt av mig att föreslå en ändring på det. Men rätt snabbt börjar jag simultantolka texterna till svenska à la det klassiska Youtubeklippet ”Ansiktsburk” och efter det är det klippt. Magmas spelning förvandlas till en fnissfest i stället. Särskilt när frasen som jag tycker låter som ”pölsan stack, tusen tack” upprepas i två minuter. Jag är tydligen inte ensam, för när låten klingar ut hörs en salongsberusad svensk stämma hojta längre bort i lokalen: ”Tusen tack!”

Jag känner mig smutsig som inte kan ta ett så superseriöst band som Magma på allvar, men det är onekligen underhållning de levererar, om än inte som de planerat.

Senaste recensionerna