Nymphs

Historierna om New Jersey-bandet Nymphs är många. Vissa är sjuka. Andra är ännu sjukare. Oralsex på scen och ett i vredesmod nedpissad skrivbord på skivbolaget Geffens kontor är två av dem. Förmodligen två av de mer barnvänligare historierna också. För precis som sångerskan Inger Lorre var bandets styrka var hon även bandets största fiende. Hennes nyckfullheter var ingenting man skojade med. Det är en sida av Nymphs historia. Musiken är en annan.

Så tidigt som på 80-talets mitt sysslade bandet redan med någonting som närmast kan liknas vid grunge. Till bandets självbetitlade, enda (och nu ommastrade) platta från 1991 hade det utvecklats till ett fullo. Det skitigaste ur Hollywoods glam- och sleazescen möter grungen med huvudet först och skapar ett narkotiskt kaos. Inger är långt ifrån en bra sångerska och liknelserna med hennes ärkerival Courney Love är många. Men när hon öppnar käften lyssnar man, ty texterna är en dröm för vilken hobbypsykolog som helst.

Senaste recensionerna