Candlemass

Candlemass firar 30 år och det utlovas pompa och ståt. Eller åtminstone Papa och stål. Magiskt blir det dock aldrig. Mats Levén har gett bandet nytt blod och hans rutin och sångarkvaliteter är obestridliga. Han kan utan minsta darr hantera alla delar ur den långa karriären. Ändå är det något som fattas. Det visuella. Mats är bara Mats. Det blir extra tydligt när Ghostpåven Papa Emeritus III gästspelar på ”The well of souls”. Genast lyfter showen ett par snäpp, från ett grabbgäng som har kul igen till en cirkus i klass med Messiah Marcolins doomdansande i munkkåpa. Det vore önskvärt att bandet kan bjuda på lite mer än rökpuffar även framledes.

Trots att speltiden är kort, bara en dryg timme, hinner de däremot manifestera sin oerhört starka låtskatt. Toppar som ”Mirror mirror”, ”Emperor of the void”, ”At the gallows end” och förstås ”Solitude” är det få som kan matcha. Det för onekligen tankarna till upphovsmannen Leif Edling, vars pondus också är djupt saknad på scenen en kväll som denna.

Senaste recensionerna