Magnum & Major Instinct

Hur ska det gå för Bob Catley? Tanken har spökat för mig inför detta gig på ett – ska det visa sig – utsålt Sticky Fingers. Catley sjöng nämligen som en kråka när jag såg Magnum på Skogsröjet i somras, så visst finns här orosmoln för att rösten måhända är slut permanent. Riktigt så illa är det inte denna svettiga aprilafton. Catleys stämband tycks ha rätat ut sig. Dessvärre sjunger han ändå inte bra. Rösten är klen, har svårt att nå fram och är blott en flämtning mot vad den en gång var. Och det där han går och tuggar på hela tiden – är det nån sorts hostmedicin? Eller gör han saken än värre genom att tugga tuggummi? Hursomhelst har väl Bob Catley mött samma öde som många av hans generationsbröder: han sjunger fint och trevligt, men forna tiders styrka är borta.

I övrigt ger oss Magnum ett fullt godkänt set, där materialet från senaste albumet ”Sacred blood divine lies” visar sig fungera fint intill gamla godingar som ”Vigilante” eller ”On a storyteller’s night”. Den sistnämnda blir min favorit för kvällen, även om jag inte kan förneka de stämningar som rusar genom centrala nervsystemet dryga timmen senare då andrafavoriten ”Les morts dansant” dyker upp. 

Bandet? Tja, en dag på jobbet. Magnum har väl aldrig varit de ohämmade glädjeyttringarnas ensemble, men lite mer borde man väl kunna kosta på publiken. Åhörarna ser å andra sidan mestadels lyriska ut. Många är de lyckliga ansikten ur vars munnar snart sagt varje stycke lyrik flödar. 

Förbandet Major Instinct från Göteborg förtjänar också ett omnämnande. Bildade kring basisten BJ Laneby (ex-Million) spelar de den svettigaste, mest melodiösa 70-talsrock som man kan föreställa sig. Stefano Marchesini äger en klockren barytonröst och framför allt Gabriel Glamheden imponerar bakom sin Hammondorgel. Närmare Jon Lord kommer vi inte på västkusten 2016. Till och med det halsbrytande gungandet på jätteinstrumentet vågar han sig på, och för undertecknad blir Major Instinct aftonens största behållning.

Senaste recensionerna