Baroness

Inramningen är psykedelisk. Violett och turkost skimrande ljus vilar så gott som ständigt över Savannahkvartetten. Mellan låtarna äger detaljerade jam och samplade, suggestiva effekter rum. De sistnämnda i regi av basisten Nick Jost. Läckert, minsann – och ännu en aspekt av ett duktigt band som för länge sedan parkerat på en hög, professionell nivå.

Positiv energi är Baroness signum och kvällens gig är inget undantag. Kul nog spelar de hela senaste albumet ”Purple” (2015), uppblandat med äldre etablerade nummer. 

Numera sjunger frontmannen John Baizley mer än neandertalbrölar. Han ser magrare ut för varje turné, med stödbandaget på vänsterarmen som en ominös erinran om den där fruktansvärda bussolyckan i England för fyra år sedan. 

Baizley är dock full av liv och öser med karaktäristiskt spattiga rörelser. Det får följden att gitarren låter lite grötig, men det känns som det kvittar. Baroness är spelglädjen personifierade och deras högoktaniga söderhårdrock oemotståndlig. I ”March to the sea” välter de nästan stället och ”If I have to wake up (would you stop the rain?)”, en stark låt redan på skiva, bränner på ett så djupt plan att man skulle kunna ta till lipen.

Efter avslutningen ”Take my bones away” tackar normalt sett fåordige men skicklige gitarristen Peter Adams för sig med ett antal glada superlativer. Det är bara att instämma, för denna råkalla onsdagskväll var stämningen på topp.

Senaste recensionerna