Between The Buried And Me

 Bara bandnamnet räcket säkert för att även moderata reformfiender besvärat ska börja mumla okvädingsord. Men faktum är att Between The Buried And Me har vuxit till ett exceptionellt kreativt avantgarde, så att enbart döma dem efter den nymodiga utsidan eller eventuella metalcoresynder i ungdomen vore fel. Senaste albumet ”Coma ecliptic”, som släpptes i somras, liknar något av ett Muse i hårdrocksformat. Ungefär hälften av låtarna hämtas därifrån i kväll.

På scen ter sig North Carolina-ensemblen tyngre än på platta, med fenomenale Blake Richardsons trummor så högt upp i mixen att det stör. Å andra sidan går det knappast att lasta gruppen för att de lyfter fram sitt allra starkaste vapen, den ofta överväldigande spelskickligheten. För det mest imponerande med Between The Buried And Me är att de, som ett mellanting av Dream Theater och Dillinger Escape Plan, faktiskt lyckas riva av all ekvilibristisk genialitet och galenskap på ett sätt som är svintajt, avslappnat och engagerat på en och samma gång.

I regel funkar det hur bra som helst, fast går över styr i överlånga, överprogressiva låtar. ”Ants of the sky” och ”Prequel to the sequel”, bägge från genombisarra ”Colors” (2007), blir trots bländande insatser av gitarristen Paul Waggoner och konstant inlevelse hos sångaren Tommy Giles Rogers bara för mycket. Där ser även den annars tjoande och tjimmande och stojande publiken ut att tveka. 

Senaste recensionerna