Windhand

Det var inget svårt val att sätta Windhands platta ”Soma” på 2013 årsbästalista. Sedan amerikanernas självbetitlade debutalbum 2012 har de utan problem kunnat segla upp bland gräddan av sludgespetsad stoner/doom metal, och borrat ner sig mellan rävar som Electric Wizard och Sleep. Dorthia Cottrells släpigt kraftfulla stämma har rotat sig än starkare in i den täta ljudmattan, särskilt i spår som ”Tanngrisnir” och ”Hyperion”, och har fått en genomgående central roll.

Plattan når dock inte upp till föregångarnas excellens. Det beror på bristen på det distinkta ljudsignalement med alarmerande riff och hypnotisk tyngd som snabbt blev förknippat med just Windhand. Även om det nya soundet kan anses mer dynamiskt och lättsmält med två akustiska spår hade ombytet kunnat få utrymme utan att oförtjänt ge mycket av fuzztyngden foten. Riffen i ”Kingfisher” är dessutom osmakligt lika de i ”Orchard” från ”Soma”. Detta känns mest som ett fruktlöst försök att återanvända ett tidigare framgångsrecept.

Senaste recensionerna