Benesser

 Alltså – ”Waterfalls”! Wow, vilken låt! Den ytterligt expressive tenoren Robert Olssons sång i refrängen går rakt på hjärtat, i detta emotionens storverk. Dystert som fasen, javisst – dalatrion Benesser är allt som oftast melankoliska – men samtidigt finns där en sorts underliggande optimism, vilken i samklang med ledsamheten får hjärnan att inte riktigt veta åt vilket håll den ska kasta sig. Och så i mitten ett hårdrockparti av närapå Deep Purple-karaktär med Henric Hermansson på värsta lyxigaste gitarrsolot! Alla vänner av Porcupine Tree, Riverside, Von Hertzen Brothers, särskilt Muse och rentav Kent bara måste lyssna på detta.

Resten av albumet är närapå lika imponerande, och förra albumets något enahanda karaktär är som bortblåst. Ta bara det forsande vattnet i slutet av nämnda ”Waterfalls”, de bångstyriga riffen i ”Who am I?”, det vildsinta, närapå frijazziga gitarrsolot i ”Turn it right”, orgel och till och med munspel i avslutningsnumret ”Shawshank”. Benesser är postrock, prog och rock’n’roll på samma gång.

Senaste recensionerna