Neal Morse Band & Haken

Aaaahh… denna utstuderade musikalitet. Man står där, i ett helt gig på två och en halv timme och bara gapar åt de fem överjävliga musikerna på scenen. Åt hur de virvlar sig igenom de mest hisnande musikaliska krumelurer, åt hur de färdas från det enkla, korta (”The call”) via det halvepiska (”Leviathan”) till det mastodontiska (”The creation”). Aaaahh… denna utstuderade musikalitet. Vi häpnar över långstycket ”Alive again”, där musikerna roar sig med att byta instrument med varandra, och ta mig fan, alla är skitbra på allt! Att kapellmästare Morse klarar det mesta är ju bekant, men här visar sig gitarristen Eric Gillette och basisten Randy George vara riktiga fenor på klaviatur, medan batteristen Mike Portnoy överraskar som fullgod basist.

Aaaahh… denna utstuderade musikalitet. Men allt detta vore naturligtvis helt poänglöst ifall Neal Morse Band gjort vad progrocken ofta klandras för bland icke insatta, och krånglat för krånglets egen skull, lämnande publiken som lealösa åskådare. Men i denna utstuderade musikalitet bjuder man inte bara in till Liseberg, utan bandet sätter dessutom publiken allra längst fram i bergochdalbanan. Med humor och framför allt innerlighet som vapen åstadkoms en gemenskapskänsla för alla och envar i Pusterviks konsertsal. Neal rentav kutar av scen för att spela och sjunga mitt bland publiken.

Aaaahh… denna utstuderade musikalitet. Självklart krävs för denna att man varvar det gigantiska med det småskaliga. Här vet de fem jänkarna att tala popens och balladens språk, och en av konsertens höjdpunkter blir tvivelsutan det akustiska segmentet, särskilt senaste albumets ”Waterfall”, där Crosby Stills & Nash-harmonierna möter Genesis och där Eric Gillette tar över leadsången. Klart han är en toppensångare. Också.

Några avslutande ord om öppningsakten, den tekniska progmetallens brittiska gunstlingar Haken, som äntrar scenen iklädda toppmoderna Strandberggitarrer. Dessvärre har de ljudproblem från start. För att kunna ta till sig Haken i hela dess prakt krävs sylvasst tydliga klaviaturer och ännu mer att den intrikata stämsången à la Gentle Giant eller Spock’s Beard når ut till fullo. Så blir det inte på Pustervik. Haken framstår här mer som ett reguljärt metalband, vilket väl i och för sig inte heller är fy skam. 40 minuter är dessutom alldeles för kort speltid, men vi får i alla fall favoriten ”Cockroach king” och bandet verkar lyckligt över sin chans att spela inför Kålle och Ada. 

Senaste recensionerna