Steve Howe

 ”Röd tråd” tycks vara skällsord i den Steve Howeska vokabulären. Tack för det. Sällan har man tråkigt av att lyssna på vad gitarrmästaren pysslat med när Yes och Asia tagit semester. Ta bara hur vi får oss rena ambientstycken som ”Simplification” (”Skyline” 2002) till livs, bara för att i nästa stund vältra oss i fetboogien ”Rising sun” (”Elements” 2003). Ibland nickar vi igenkännande – inte minst till ”Sensitive chaos” från ”Turbulence” 1991, vilken innehåller det riff som även bar Yeslåten ”I would have waited forever”. 

Samtidigt förvånas man över hur sällan som solo-Steve spelar den progrock som gjort honom känd. ”Ultra definition” från albumet ”Spectrum” (2005) är ett av få exempel. Något annat som endast uppträder sporadiskt är sång. Det kanske vi ska tacka för. Steve Howe fungerar som bakgrundssångare i sina band, men någon leadvokalist är han inte. Även om nu covern på Bob Dylans ”Just like a woman” (”Portraits of Bob Dylan”, 1999) låter helt okej.

Senaste recensionerna