Frank

 Det är slugt, till och med rekommenderat, att placera skivans bästa spår först. I Trelleborgsbandet Franks fall känner jag mig dessvärre narrad av tilltaget. Det är inte så att ”Hail to the king” har en annorlunda formel än resten av stoffet på ”Tattoos ’n booze”. Nej, skivan andas och utstrålar bredbent AC/DC-rock. Det är bara det att låten, med sina riviga riff och allsångsvänliga och smittande refräng, är så pass mycket mer potent än resten av materialet. Redan i efterföljande ”Son of a bitch” sänks tyvärr standarden avsevärt. Det är en trött historia, vars intryck går igen upprepade gånger under ”Tattoos ’n booze”. Det finns förvisso ännu mattare band än Frank, men med tanke på att detta är bandets debutalbum känns den uteblivna hungern mycket märklig. Vidare har inte Johan Widerberg rösten för att bära upp en ballad som ”Testdrive”. 

Konklusionen blir således att ”Tattoos ’n booze” är en dussinprodukt med ett hopplöst blekt ansikte.

Senaste recensionerna