UK

”Det är dags att gå vidare, och då är inte UK det rätta fordonet”, svarade Eddie Jobson på en intervjufråga som jag ställde honom nyligen. Jovars, så kan man väl resonera, men när nu Jobson väl har återförenats med John Wetton (Asia) känns det både trist och dumt att det inte blir något mer. Allra mest, som konserten i Oslo är så ljuv. Jobson är en keyboardist (och violinist) som får Rick Wakeman att verka ödmjuk. Total attack är vad han skickar ut med ena handen, bara för att i nästa stund servera skir skönhet med den andra. Ja, det blir faktiskt så att den ”egentlige” frontmannen Wetton hamnar någonstans halvvägs till skymundan, bortom keyboardens virvlar. Men total kan aldrig skuggtillvaron bli för denne progrockarlegendarernas progrockarlegendar. Som sångare har han tappat de högsta tonerna, men turligt nog ligger mesta musiken i ett rimligare register.

Kvällens allra mesta behållning blir jättevackra ”Rendezvous 602”, mastodontsyntfesten ”Alaska” och det stora ”In the dead of night”-medleyt, mycket tack vare Wettons alltjämt fina stämband, men lika mycket tack vare Jobsons virtuositet inom såväl rock som jazz och klassiskt. Lika givet tristast är aftonens trumsolo. Virgil Donati må höra till den yppersta gräddan som batterist, men trumsolon är ytterst sällan kul. 

Var detta alltså första, sista och enda gången jag får höra detta dundermaterial live? På något sätt tror jag det ändå inte.

Senaste recensionerna