Ken Sharp med Paul Stanley och Gene Simmons

Ken Sharp har tidigare skrivit bandets officiella biografi, ”Behind the mask”. En helt okej bok, men inte mycket mer i min mening. ”Inget att förlora – historien om Kiss 1972-1975” är däremot en riktig humörhöjare för fansen och kanske beror det på att man valt att bara gotta ner sig i åren 72-75. Tiden då Kiss var som råast och hungrigast, innan de blev gigantiskt stora och började tappa fokus via film, soloalbum och en aldrig sinande ström av prylar. 

Boken är en ”oral history” och består alltså av citat från allehanda inblandade, som får berätta om sin del i det hela. Ett grepp som fungerar väldigt bra och bland annat använts i två personliga favoriter, ”Grunge is dead” (Prato) och ”Please kill me” (McNeill, McCain). Här kommer skivbolagsfolk, artister, fotografer, konsertarrangörer, dj:s och fans till tals och för berättelsen framåt på ett mycket intressant sätt. Som Kissfan är det svårt att lägga ifrån sig boken och det digra bildmaterialet gör absolut inte saken sämre. 

Tar man konsertguiden ”Kiss alive forever” (Gooch, Suhs), ”Den osminkade sanningen” (Linnaeus) och den här boken tror jag att man får den absolut bästa bilden av de tidiga åren. Kiss fyller 40 år i år och vad passar då inte bättre än att läsa om de där tidiga åren och få en förklaring till hur bandet blev ”the greatest act since death”?

Senaste recensionerna