Status Quo

Status Quos genombrottsplatta ”Piledriver” tillverkades 1972 då de fortfarande hade ena foten i den ruffighet som kännetecknat föregångarna ”Ma Kelly’s greasy spoon” (1970) och ”Dog of two head” (1971), men samtidigt var på god väg in i det mer sofistikerade boogiegung som gällde från och med uppföljaren ”Hello!” (1973). Detta ger oss en unik inblick i ett svinhungrigt rockband – Storbritanniens svängigaste – på åttamilasprång in i klassikernas tunga skara.

Struttiga ”Don’t waste my time”, ilsket tralliga ”Paper plane”, stenhårda livefavoriten ”Big fat mama”. Här ligger guldkornen på rad, men samsas också med mindre spridda ädelstenar som snälla ”All the reasons” och den eleganta softbluesen i ”Unspoken words”.

Denna ”lyxversion” av albumet kompletteras med en del inte helt spännande BBC-inspelningar, men också en nedkortad livekonsert (desto mer lockande) där den stora höjdpunkten heter ”Roadhouse blues”, inklusive Alan Lancaster med en röst så rå att man kunnat missta honom för Gene Simmons.

Senaste recensionerna