Strangers On A Train

Andra albumet av brittiska progmusikalprojektet Strangers On A Train följer först samma mönster som föregångaren ”The prophecy”: balladtema och smäktande uttryck. Men det glöder mer den här gången. Mot slutet av öppningssviten ”Darkworld” uppenbarar sig ett dansant, ettrigt gitarrsolo i samma anda som Eino Haapala (Zamla Mammaz Manna) eller Steve Hackett (Genesis), vilket på bara ett par minuter skåpar ut förra albumets helhet.

Även andra numret, instrumentala ”Hijra”, firar triumfer med sitt österländskt klingande, överenergiska tivolipiano. De tunga rockpartierna är fler, uppfinningsrikedomen fetare, och musiken i slutändan helt enkelt klart starkare. Variationsrikedomen gör att jag gärna lyssnar på skivan igen, och trots att väl albumet inte når upp till den spänningsgrad som eftersträvas (upphovsmannen och keyboardisten Clive Nolan är omätligt mer fängslande i dagjobbet Arena) väcks mitt intresse för att engagera mig i konceptets berättelse.

Senaste recensionerna