Strangers On A Train

Clive Nolan. Namnet borgar för den dramatiska, intensiva musik britten vanligen framför på klaviatur i sina två neoprogband Arena och Pendragon. Söker man intrikat rock är emellertid Strangers On A Train fel ställe att leta. Jodå, nog dyker det upp en och annan suggestiv passage i diverse instrumentala mellanspel, men i princip är det snarare mot musikalens uttryckssätt vi lutar.

Musikal är i sig inget jag har något emot. ”Chess”, ”Cats”, ”Evita” – här finns mycket tjusigt att hämta. Men Nolan är ingen Björn Ulvaeus, Benny Andersson eller Andrew Lloyd Webber. Här blir det pianoballad efter pianoballad efter pianoballad, med smäktande kvinnoröst efter smäktande kvinnoröst. Nämnda mellanspel lyckas väl i någon mån skingra stiltjens vågor för stunden, men så kommer nästa ballad. Och nästa. I slutändan ruttnar jag på Strangers On A Train och har svårt att bringa mig själv till de upprepade genomlyssningar jag tycker varje skiva är värd.

Senaste recensionerna