Clive Nolan. Namnet borgar för den dramatiska, intensiva musik britten vanligen framför på klaviatur i sina två neoprogband Arena och Pendragon. Söker man intrikat rock är emellertid Strangers On A Train fel ställe att leta. Jodå, nog dyker det upp en och annan suggestiv passage i diverse instrumentala mellanspel, men i princip är det snarare mot musikalens uttryckssätt vi lutar.
Musikal är i sig inget jag har något emot. ”Chess”, ”Cats”, ”Evita” – här finns mycket tjusigt att hämta. Men Nolan är ingen Björn Ulvaeus, Benny Andersson eller Andrew Lloyd Webber. Här blir det pianoballad efter pianoballad efter pianoballad, med smäktande kvinnoröst efter smäktande kvinnoröst. Nämnda mellanspel lyckas väl i någon mån skingra stiltjens vågor för stunden, men så kommer nästa ballad. Och nästa. I slutändan ruttnar jag på Strangers On A Train och har svårt att bringa mig själv till de upprepade genomlyssningar jag tycker varje skiva är värd.
28/2 2018 ”Jag fattar inte frågan! Låtarna är ju mina låtar, oavsett om de spelats in av Porcupine Tree eller ...
27/2 2018 Det var länge sedan något nytt svenskt band tilltalande mig på det sätt Eleine gör. Mycket som komme...
26/2 2018 Accept har hittat en trygg vrå i metalvärlden i och med att de tog in Mark Tornillo på sång och skiv...
12/1 2018 Albumet "News of the world" gavs ut i ett vägskäl för Queen. Borta var gårdagens bombasm à la "March...
9/1 2018 I småländska Sävsjö bildades tidigt under 2016 detta melodiska hårdrocksband med folkinfluenser och ...
9/1 2018 Från Slagelse i Danmark kommer heavy metal-kvartetten som påbörjade inspelningarna av denna albumdeb...