27 november 2012

Sweden Prog Fest

23-24 november 2012

Bryggarsalen, Stockholm
08

En gång är ingen gång; två gånger är tradition. Det är alltså en gammal god tradition när eldsjälarna Mats Jonason och Håkan Granat för andra gången slår upp portarna för Sweden Prog. Första bandet ut är den unga Uppsalasextetten MAD ARTWORK. Som scenartister äger de inte samma självklarhet som de band vi ska få se senare under kvällen, men detta tas igen av ett energiskt jävlar-anamma och ett starkt låtmaterial. Den synnerligen inlevelsefulla sångerskan Malin Prudell icke att förglömma. Bandets uppsättning är traditionell med det säregna tillägget mandolin. Eller är det luta han spelar? Oavsett vilket är Uriah Heep den första parallell jag drar; under resans gång kommer jag att tänka på Rainbow, men hela tiden flåsar Mad Artwork ett hätskt “vi är prog”, genom att lasta på med mängder av galna infall, virtuost spel och vildsinta partier. Plussa på med österländska klanger och svensk folkton, och du har ett Mad Artwork som kanske har uppnått gamlingarnas scennärvaro vid turnéslutet på Hijazz i Uppsala den 15 december.
 
Jag hade väl aldrig trott att det smått absurda jammet med Ia Eklundh och Fredrik Tordendahl på Mellobåten 2008 skulle bli sista gången jag såg den enastående pianisten/dragspelaren Lasse Hollmer (Samla Mammas Manna) på scen. Mindre än ett år senare var Hollmer död, och i kväll ska hans musik hyllas av gamla Samla-kollegorna Coste Apetrea (gitarr) och Lasse Krantz (bas), detta under det märkliga namnet SAMLAS MANNA TYPER. Egentligen skulle de två ha kompats av gruppen Klotet, men dessa har dragit sig ur, så istället finns kompet på dator. Detta är inte något bra beslut. Ett liveband är alltid att föredra före musik på burk, och datorn bibringar mycket strul. När attiraljerna väl kommer igång, är det ofta svårt att höra kompet. Musikerna lider av samma problem och hamnar tidvis otajt mot sina bakgrunder. Apetrea pillar på datorn som besatt och verkar tidvis mer brydd över den än om sitt huvudinstrument. Dock – när man efter struliga ”Folkvisa i morse” och ”Dundrets fröjder” når fram till eposet ”Ödet” då sluter jag ögonen och det känns som när man en gång hörde hela Samla Mammas Manna spela. Nästan. Är detta enda sättet att i dag få uppleva Hollmers musik, ja då må det väl vara hänt.
 
Jag har för mig att jag en gång hävdade att är det något band som borde kallas prog metal, så är det ANEKDOTEN, snarare än Dream Theater-folket. Här har vi en kvartett som vet vad hypnotiskt mangel vill betyda, dock ett mangel som alltid är subtilt och som hela tiden vägs upp av Anna Sofi Dahlbergs mellotron (äkta) samt clavinet och orgel (fusk). Ja, att beskriva Anekdoten som idel mangel är lögn. Lika ofta som de ger oss sin majestätiska urkraft, lika ofta bjuds vi musik som hämtad ur Pink Floyds mer experimentella fas kring 1970. Någon bakom mig säger att basisten Jan Erik Liljeström sjunger som Morrissey, och visst finns där likheter, så då kan vi addera en viss gnutta popsensibilitet. Dock är Anekdoten mylla, lera och trä. Inte konstigt att man under sin med beröm godkända spelning brukar en bild på en skog i skymning som backdrop.
 
Nog hade jag det på känn. Jag älskar ju bandet. Men att RITUAL skulle skina så här explosivt efter fyra års träda, det hade jag inte vågat hoppas. Likt Queen på Live Aid utnyttjar Stockholmskvartetten sin utportionerade speltid till max, med sina mest älskade låtar, plockade från samtliga fyra studioalbum. ”The hemulic voluntary band”, ”Typhoons decide”, ”Infinite justice”... vilken kista de förfogar. Här snackar vi sprittande glädje, publikfriande melodier och i botten en brinnande låga för rock’n’roll. Bandets skarpast lysande stjärna är svårfrånkomligen den välmeriterade Patrik Lundström (Kaipa, Blond och tusen andra åtaganden). Han sjunger som en illmarig ängel och spelar sologitarr med den gnistrande äran. Men Lundström är ändå del av ett stenstarkt kollektiv, där jag blir särskilt imponerad av keyboardisten Jon Gamble. Hans moogsolo i ”Moomin took my head” skär som en grovkornig projektil rakt in i hjärtat. Glöm för all del inte Johan Nordgren på trummor och nyckelharpa samt Fredrik Lindqvist på bas/bouzouki/flöjt – den senare drabbad av diskbråck – och Ritual gör kvällens gig numero uno.
 
Innan vi flyter bort i Stockholmsnatten för att avsluta den första kvällen skickas vi ut i yttre rymden. DARXTAR är ett spacerockband med många år på nacken, och precis som hos kollegerna i Hawkwind är det låtar med starka melodier som gäller. Visst flummas det loss, men aldrig på grundlåtens bekostnad. Det som gör Darxtar än mer speciella är Fredrik Sundqvist och Per Hillbom. Den förre trakterar smäktande elfiol olidligt vackert; den senare står för klaviatur, vilket i Darxtars fall betyder psykedeliska ljudeffekter och suggestiva världsrymdssignaler snarare än traditionellt finlir. Vid spelningens början känner jag tvekan inför hur smart det är att placera så förhållandevis lugn musik efter Rituals urladdning, men några låtar in i setet är jag övertygad: Darxtar har gjort konserten till sin egen och den mörka materians expressiva klanger känns helt rätt inför slutpromenaden mot hotellet.
 
Vad får man om man placerar två David Gilmour i samma band och utövar instrumentalmusik? Svar: PLANKTON. Nej, några fotostatkopior på den forne Pink Floyd-gitarristen är inte Christian Neppenström och Emil Fredholm. I sina snabbare löpningar och mer aggressiva stunder är de mer att betrakta som heavy metal-folk. Men det är något i tonen, den smäktande, hjärtskärande, bluesbottnade, som trots allt gör att åtminstone undertecknad inte kan undvika parallellen. Att artbestämma Plankton är omöjligt. Ena stunden är de hårdrock, i nästa sekund – bokstavligen – är det folkmusik gruppen spelar, hela tiden med ett starkt driv från en rytmsektion förstärkt av kapellmästaren Lars Normalm på slagverk (något många fler band borde nyttja). Går vi in i ”Agent orange” är det som att höra Jimi Hendrix greatest hits i en och samma låt. Jag tycker ofta sånglös musik blir öken i längden. Så ej Plankton. Det intensiva samspelet, särskilt gitarristerna emellan, gör att en vokalist på detta hade blivit kaka på kaka.

Som ett lejonrytande, svenskt Deep Purple och med Sveriges Paul Rodgers – Göran Edman – på sång vrålar MÅRRAN igång. Det här bandet är smått sensationellt. Dansbandsbasisten Morgan Korsmoe svarar på gamle Novembertrummisen Björn Inges annons, med sig tar han purunge gitarristen Ludwig Larsson och plötsligt blandas noll erfarenhet med massiv. Resultat: festivalens mesta rock’n’roll. Det verkligen osar om det här tregenerationsbandet. Jag ljuger inte om jag säger att Björn Inge trummar med än större frenesi än han gjorde i sitt arla 70-tal. Den hypermeriterade Max Lorentz osar bakom orgeln (sjukt nog är det första gången jag ser honom live: kolla Wikipedia), och framför allt Larsson imponerar; han hör till den nya generation gitarrhjältar som tidigare givit oss Anton Lindsjö (Hasse Fröberg & Musical Companion). Gästgitarristen Rickard Rolf  (också ex-November) för en mer tillbakadragen tillvaro rent sceniskt, men bjuder på en rad utsökt suggestiva solon. Som bäst blir det mot slutet då en ny låt kallad ”Håkan Granat boogie” påstås vara skriven på en timme och ångvälten ”Folkvisa från helvetet” kör över oss. Puh!

När Flower Kings tar paus mellan sina centraleuropeiska, ryska och japanska liveåtaganden unnar sig bandledaren Roine Stolt en välförtjänt vila. Fat chance! Nej du, i stället bokar gitarristen/sångaren in spelningar med sitt andra band AGENTS OF MERCY och vips bjuds på kvällens för undertecknad mest efterlängtade gig. Jag har lyckats missa agenterna sedan debutspelningen i Partille 2009 och kan konstatera ett band som utvecklats något enormt. Borta är all osäkerhet; framför allt sångaren Nad Sylvan är nu helt självklar som frontman. Hans röst har stärkts med åren och hans teatrala utspel vässats. Hans ilsket filmiska komposition ”A quiet little town” hör till konsertens höjdpunkter, men i slutändan dras det vassaste strået av keyboardisten Lalle Larsson. I den långsamt malande ”Journey” löper Larssons fingrar gatlopp över tangenterna, jag står där som förhäxad av hur en stor tonkonstnär kan shredda sin publik till nirvana. Det är också här jag inser att Agents Of Mercy inte alls är ”Roine Stolts andra band”. Agents of Mercy och Flower Kings är två jämlikt relevanta ensembler, vilka frodas gott på sin samexistens.

Att basisten Gunnar Maxén även trakterar synt är inte den enda likheten mellan BROTHER APE och Rush. Nej, dessutom är gruppen en trio, dessutom sjunger Stefan Damicolas ljust, klart och melodiskt, och dessutom har de en trumslagare som alls inte nöjer sig med rollen som bakgrundsmusiker, utan med den självsäkres rätt tar för sig av ljudutrymmet. Max Bergman är därtill, likt Neal Peart i Rush en fröjd att se, när han framför sitt Duracellkaniniga drum’n’bass-spel. Det ligger verkligen en enorm energi i botten av Brother Apes musik, men samtidigt märker jag hur jag sitter där och bara flyter bort: På något vis förenar Brother Ape hysteri med andakt.

TRETTIOÅRIGA KRIGET har stått för en av de mest anmärkningsvärda återföreningarna. Inte nog med att skivorna av i dag håller samma klass som de album gruppen släppte under det 70-tal många förknippar namnet med. Nej, dessutom har man återetablerat sig som ett pregnant band av i dag på ett sätt som få andra återkomster mäktar med. Den enda parallell jag finner på rak arm är Deep Purple. Resultatet anno 2012 är en trygg ensamble som sällan eller aldrig sviker. Det kan paradoxalt nog bli lite tråkigt att recensera en av deras konserter, då den musik som framförs – ny som gammal – levereras tryggt, men utan överraskningar. Kvällens stora överraskning är istället att gruppen en bit in i sitt program framför sin klassiska skiva ”Krigssång” (1976) i dess helhet. Efter tredje numret därur – vokalbonanzan i ”Jag och jag och ’jag’” – är jag emellertid tvungen att lämna lokalen för att hinna med sista Uppsalaförbindelsen (min enda kritik mot arrangörerna är att man borde ha packat samman kvällen mer för att kunna avrunda tidigare), men medan jag väntar på taxin hör jag hur Kriget dundrar vidare innanför Bryggarsalens murar (kan det vara just låten ”Murar”?), och jag kan åka hemåt nöjd och mycket belåten.

 

Senaste recensionerna

Steven Wilson

09

28/2 2018   ”Jag fattar inte frågan! Låtarna är ju mina låtar, oavsett om de spelats in av Porcupine Tree eller ...

Eleine

09

27/2 2018   Det var länge sedan något nytt svenskt band tilltalande mig på det sätt Eleine gör. Mycket som komme...

Accept

08

26/2 2018   Accept har hittat en trygg vrå i metalvärlden i och med att de tog in Mark Tornillo på sång och skiv...

Queen

09

12/1 2018   Albumet "News of the world" gavs ut i ett vägskäl för Queen. Borta var gårdagens bombasm à la "March...

Rexoria

04

9/1 2018   I småländska Sävsjö bildades tidigt under 2016 detta melodiska hårdrocksband med folkinfluenser och ...

Justify Rebellion

04

9/1 2018   Från Slagelse i Danmark kommer heavy metal-kvartetten som påbörjade inspelningarna av denna albumdeb...

Grimtone

03

9/1 2018   Grimtone är en albumdebuterande black metal-duo från Halmstad. Enligt promoutskicket gör de musik "m...

Armortura

07

9/1 2018   Ny thrash som låter old school finns det gott om och till en början verkar Armortura höra till denna...

Bläddra bland recensioner

Album1147 st

Rexoria   Queen of Light   9/1 2018 Justify Rebellion   Unleashing the Beast   9/1 2018 Grimtone   Memento Mori   9/1 2018 Armortura   Armortura   9/1 2018 Rian   Out of the darkness   11/10 2017

Avdammat234 st

Queen   News of the world – 40th anniversary edition   12/1 2018 Lillian Axe   Love + war   30/5 2017 Magic Pie   The suffering joy   4/5 2017 Magic Pie   Circus of life   4/5 2017 Magic Pie   Motions of desire   4/5 2017

Böcker24 st

Bernie Marsden   Where’s my guitar? On the tour bus with the snakeman   30/5 2017 Joel McIver   The complete history of Black Sabbath: what evil lurks   29/11 2016 Brian May med Steve Bradley   Brian May’s Red Special – the story of the home-made guitar that rocked Queen and the world   9/3 2015 Mikko Mattila   Isten Fanzine: don’t break the ghost   1/3 2015 Ken Sharp med Paul Stanley och Gene Simmons   Inget att förlora – historien om Kiss 1972-1975   11/8 2014

Demo37 st

Woe   Fuck your mental health   25/9 2012 Alloy   The path so frequently trodden   18/9 2012 Majestic Dimension   Demo 2011   28/10 2011 Fredrik Pihl   Silhouettes   4/5 2011 Andreas Grimell   May the bridges I burn light my way   8/4 2011

DVD74 st

Toto   Live at Montreux 1991   29/11 2016 Saxon   Let me feel your power   31/10 2016 Deep Purple   Live at The Nec   31/10 2016 Ayreon   The theater equation   27/5 2016 Neal Morse Band & Haken   Morsefest 2014 – testimony and one live featuring Mike Portnoy   9/9 2015

EP1 st

Ølten   Ølten   29/8 2013

Live303 st

Steven Wilson     28/2 2018 Eleine     27/2 2018 Accept     26/2 2018 Pretty Maids     15/12 2017 Pretty Maids     14/12 2017

Återsläpp8 st

Salty Dog   Every dog has it’s day   3/2 2017 Nymphs   Nymphs   3/2 2017 Orphaned Land   El norra alila   29/11 2016 Orphaned Land   Sahara   29/11 2016 Mayday   Revenge   29/11 2016
Stäng

Sök

Sök Sweden Rock