Woe

Jag är tråkig och börjar med min negativa synpunkt. Jag har svårt för band som tar för stora steg över genregränserna. Woe tassar sannerligen inte runt i ullstrumporna utan plockar stora bitar från såväl action rock, stonerrock och death metal. Just de musikstilar där jag anser att renodling är som allra viktigast och ympning ska undvikas. Nu skiter givetvis Woe i vad just jag tycker, och det är sannerligen deras fulla rätt.

Det finns givetvis positive vinklar på Woes music. Sångaren Michel Kolic, till exempel, har en kraftfull stämma. Den kan bitvis tyckas lite för grov för den sorts musik Woe spelar men det finns även en melodisk ådra som fungerar alldeles utmärkt.

Samtliga fem låtar håller högt tempo och risken att drabbas av uttråkning är minimal, däremot är det lätt att överdosera på macho-attityd.

Senaste recensionerna