6 november 2017

Michael Schenker Fest

3 november 2017

O2 Academy, Sheffield, England
08

Michael Schenker Fest på Sweden Rock Festival 2016 blev lite av ett spektakel. Det var i alla fall långt ifrån vad jag hade hoppats på. Hur coolt det än lät på pappret kändes det rörigt och upplägget på showen inte speciellt genomtänkt. Kommentarer från tidigare spelningar från den här turnén nämner dock samtliga en gitarrist i högform och årets konsert. Konceptet är detsamma nu som då, samma musiker. Förutom Michael Schenker själv även Steve Mann (gitarr och keyboard, Lionheart, ex-McAuley Schenker Group), Chris Glen (bas) och Ted McKenna (trummor). Det är även samma turordning när det kommer till sångare, Gary Barden, Graham Bonnet och Robin McAuley.  

 

Den största skillnaden, som visar sig direkt från start, är att bandet är extremt välslipat och mycket mer delaktiga i showen jämfört med hur det såg ut på Rock Stage för cirka ett och ett halvt år sedan. Speciellt basisten Chris Glen tar för sig och lika bastant som han är lika tungt och taktfast spelar han. När han spänner ögonen i publiken och grimaserar ger det genast respons. Publiken är med på noterna och det är en rolig show det bjuds på. Det är tydligt att musikerna på scenen har roligt tillsammans. Att det inte är ett dike på flera meter mellan publik och artister gör väldigt mycket för intimiteten och förstärker länken mellan publik och bandet. Alla som står längst fram kan allt och synar varenda ton som spelas, både kritiskt och med beundran. Oavsett hur det görs finns det inte mycket att klaga på.

Gary Barden svassar ut på scenen till introt på "Let sleeping dogs lie" och när han tar ton låter det makalöst bra. Senast skyllde han en relativt svag leverans på en förkylning. Det är inget sådant som stör den här gången. Hans nasala och rätt torra rockröst låter som den ska och han levererar de gamla hitsen utan anmärkning. "Victim of illusion" låter fantastiskt bra och det är den här som väcker publiken på riktigt.

 

Upplägget på konserten står också ut. Det känns som de tänkt till ordentligt sedan förra vändan. Inför varje sångarbyte körs en instrumental låt. Michael Schenker Groups "Into the arena" innan Gary i början av konserten. Inför Graham Bonnets del, Scorpions (Michael startade sin karriär i det bandet innan han bildade Ufo) "Coast to coast", vilket gör att det inte blir någon paus för att ställa i ordning för nästa utan endast en kort presentation. Michael själv ropar ut vem som kommer härnäst med sin karaktäristiska tyska brytning. Det låter väldigt charmigt när han pratar, men det är också fascinerande att han inte är bättre på engelska så här långt in i sin karriär. Det blir förvisso inte lättare att hänga med de gånger Chris introducerar låtar, hans breda skotska dialekt är omöjlig att förstå.

 

Fantastiska "Desert song" är först ut av Grahams låtar och det slår mig vilken otrolig kraft han fortfarande har i sin röst, även i de absolut högsta tonerna. Visst, han slirar sig upp här och där men det är inget som stör. Att han fyller 70 år om några veckor gör det ännu mer imponerande.

"Captain Nemo" är nästa paus innan det är dags för Robin McAuley att sjunga. På Sweden Rock Festival slarvades hans del bort helt. Där fick Gary Barden sju låtar, Graham Bonnet tre medan det endast blev två McAuley Schenker Group-låtar plus några Ufoklassiker för Robin. Inget ont om Gary och de låtar han sjunger, de står sig starka i dag med, men det var med McAuley Schenker Group jag upptäckte Michael.

Till min stora förtjusning har Robin fått mer tid den här gången plus att låtvalet klår listan från Sweden Rock Festival med hästlängder. "No time for losers" är först ut och det låter precis så bra som jag hoppades på. Robin var den som imponerade mest senast och han låter exceptionellt bra nu med. "Save yourself" är kvar i setet från senaste vändan och efter det dyker "Bad boys" och "Love is not a game" upp. Inför den påpekar Robin att Rocky Newton (bas, McAuley Schenker Group) står i publiken, vilket gör att fyra av fem medlemmar från McAuley Schenker Group är på plats.  

I och med att Robins del av setet förlängts till det dubbla gör det absolut inget att han även sjunger Ufoklassikern "Rock bottom". Låten är fantastisk i sig och Robins genomträngande röst gör den rättvisa. Det låter annorlunda jämfört med originalet, självklart. Men i det här fallet är det verkligen ingen nackdel. När bryggan kommer in och låten dras ner till mellantempo, kanske framför allt andra delen av den, reser sig håret på armarna, så bra är det. Robins röst gör mycket men även den massiva allsången från publiken gör sitt till. Det är även i den här låten som Michael tar ut svängarna med ett långt solo och publiken jublar efter varje sektion. Med all rätt, Michaels gitarrspel är enastående. Det finns ingen som matchar honom när det kommer till finess och känsla för melodi. Solot här är klassiskt och formen behålls i stort, dock kommer det passager när Michael improviserar. Intressant är att iaktta resten av bandet här, hur de kommunicerar och håller koll på vad deras gitarrhjälte pysslar med. Allt levereras prickfritt och det är roligt att se ett band som spelar allt live, där det finns utrymme för improvisation. Det som kanske imponerar ännu mer är att Steve Mann dubblar mycket av det Michael gör, i detta massiva solo men även genom hela konserten.

 

Resterande del av konserten delar sångarna på rampljuset och sjunger en vers var i "Doctor doctor" och "Lights out". De puttar på varandra och även de andra på scenen. De ser verkligen ut att ha roligt tillsammans vilket speglar sig både i musik och framförande. Det är trots allt gubbar över 60 med 30-40 års erfarenhet det gäller här. Ändå känns det nyfiket, lite som ett band som fått sitt första genombrott. Kanske är det den mindre scenen, att det är inomhus och närheten till publiken som gör sitt till. Oavsett vad det är som ger dem energi och inspiration hoppas jag att de kan hålla kvar vid det framöver. Det var det här jag ville ha på Sweden Rock Festival. Musikaliskt är detta perfektion i minsta detalj och framförandet underhållande, som gör att man vill ha mer. Strax under två timmar räcker inte.

Michael Schenker må vara excentrisk, lynnig, skum eller vad nu sagts om genom åren. Speciell är han definitivt, hans stil att spela är omisskännlig. När han har bra dagar finns det ingen som klår honom. Och bra dagar har han haft många av på sistone, det här var absolut en av dem.

Erika Wallberg

 

 

Senaste recensionerna

Deep Purple

06

14/11 2017   Deep Purple drar fullt hus i Köpenhamn, precis på samma vis de fyllde Liseberg till bristningsgränse...

Alice Cooper

07

14/11 2017   Det är fascinerande att Alice Cooper orkar jobba i det tempo han gör fortfarande. Skräckrockaren, so...

Michael Schenker Fest

08

6/11 2017   Michael Schenker Fest på Sweden Rock Festival 2016 blev lite av ett spektakel. Det var i alla fall l...

Exciter

08

2/11 2017   Att Exciters första besök någonsin i Finland var välkommet råder det inga tvivel om. När det närmade...

Rian

06

11/10 2017   Tyska Rain med Michael Borrmann bakom mikrofonen? Nej, men däremot den svenska debutanten Rian. Sång...

Paradise Lost, Vampire, Pallbearer, Antichrist

08

11/10 2017   Antichrist klipper till med en salig blandning av death- och thrash på arenans mindre scen. Jag visk...

Dead And Living

07

11/10 2017   Tioårsjubileum kräver sin inramning. Scalateaterns trygga miljö påminner kanske inte direkt om ett D...

Sisters Of Mercy

05

13/9 2017   Efter fem, sex låtar säger sångaren Andrew Eldritch till ljudteknikern att göra något åt ljudet. Det...

Bläddra bland recensioner

Album1143 st

Rian   Out of the darkness   11/10 2017 Roger Waters   Is this the life we really want?   30/5 2017 Mindlane   Unspoken silence   3/2 2017 Iron Reagan   Crossover ministry   3/2 2017 Disperse   Foreword   3/2 2017

Avdammat233 st

Lillian Axe   Love + war   30/5 2017 Magic Pie   The suffering joy   4/5 2017 Magic Pie   Circus of life   4/5 2017 Magic Pie   Motions of desire   4/5 2017 Pestilence   Reflections of the mind   31/10 2016

Böcker24 st

Bernie Marsden   Where’s my guitar? On the tour bus with the snakeman   30/5 2017 Joel McIver   The complete history of Black Sabbath: what evil lurks   29/11 2016 Brian May med Steve Bradley   Brian May’s Red Special – the story of the home-made guitar that rocked Queen and the world   9/3 2015 Mikko Mattila   Isten Fanzine: don’t break the ghost   1/3 2015 Ken Sharp med Paul Stanley och Gene Simmons   Inget att förlora – historien om Kiss 1972-1975   11/8 2014

Demo37 st

Woe   Fuck your mental health   25/9 2012 Alloy   The path so frequently trodden   18/9 2012 Majestic Dimension   Demo 2011   28/10 2011 Fredrik Pihl   Silhouettes   4/5 2011 Andreas Grimell   May the bridges I burn light my way   8/4 2011

DVD74 st

Toto   Live at Montreux 1991   29/11 2016 Saxon   Let me feel your power   31/10 2016 Deep Purple   Live at The Nec   31/10 2016 Ayreon   The theater equation   27/5 2016 Neal Morse Band & Haken   Morsefest 2014 – testimony and one live featuring Mike Portnoy   9/9 2015

EP1 st

Ølten   Ølten   29/8 2013

Live288 st

Deep Purple     14/11 2017 Alice Cooper     14/11 2017 Michael Schenker Fest   3 november 2017   6/11 2017 Exciter     2/11 2017 Paradise Lost, Vampire, Pallbearer, Antichrist   Metal Club, Karlstad   11/10 2017

Återsläpp8 st

Salty Dog   Every dog has it’s day   3/2 2017 Nymphs   Nymphs   3/2 2017 Orphaned Land   El norra alila   29/11 2016 Orphaned Land   Sahara   29/11 2016 Mayday   Revenge   29/11 2016
Stäng

Sök

Sök Sweden Rock

 

Vi använder cookies